Lugnet efter stormen?

Vi är lätt chockade efter natten som varit. Jag tror det var vid halv tre som Ellinor böt ut i otröstlig gråt. Gråt som vi inte riktigt hört förut, hon skrek helt otröstligt, helt okontaktbart, i nästan två timmar.

Det var en helt obeskrivlig gråt. Ljudlig och totalt komplett och hundra procent det enda hon kunde göra, hon skrek så det ringde i öronen på oss, med stängda ögon och spänd kropp.

Först visste vi inte vad vi skulle göra, jag försökte mata henne men det fungerade inte alls. Sen bar S ned henne till bottenvåningen för att om möjligt låta oss andra sova en stund. Första dryga timmen bar/gungade/sjöng han för henne, allt för att trösta. Inget fungerade. Sen var det min tur och jag gjorde samma (helt utan framgång, hon skrek och skrek). Jag försökte mata henne men gråten blev nästan alltid mer intensiv då.
Sen efter drygt en halvtimme gjorde hon plötsligt en typisk ”hungrig” rörelse (hennes ansikte sökte sig in mot min arm som hon vilade mot) och jag lyckades lägga henne till bröstet utan att ”störa” henne allt för mycket.

Hon åt koncentrerat en stund, därefter (medan hon fortfarande åt) lyckades jag få oss i säng och vi sov fram till halv åtta ungefär när jag fick henne att äta lite till.

Nu slumrar hon och är vaken om vartannat, hon har helt klart ont i magen men vill inte äta. Hon kryper ihop och sträcker ut sig, sparkar med benen och pruttar då och då, mellan varven somnar hon. Men hon gråter inte i alla fall, alltid något… :-]
Usch.

2 svar till “Lugnet efter stormen?”

  1. Stackars lilla vännen, hoppas att det är magen och att hon får ordning på den, eller så kanske hon drömmer, stackarn.
    Det låter ju hemskt hur som helst, hoppas det rättar till sig, kramar

  2. Ni som kan – hur tidigt kan nattskräck debutera då? :/

    Jag vet att Norah hade ganska långrandiga besvär med magen innan den kom sig till rätta och att vi också fick bära, gunga och sjunga, dag som natt. Och det var minst en månad och säkert litet till.

    Det känns ju inte som att det är kolik – det har ju ett ganska typiskt mönster.

    Stackars Ellie och stackars er. Men det kommer att rätta till sig, det vet vi.

    *kramar*