Om att skrika

I mitt barnuppfostrande liv finns det två skrik – det där chockerande primal-artade skriet som kommer från botten av min panikslagna själ när någon situation med barnen gått över styr och mina stressnivåer blivit för höga. Och så finns det där skriket som mer är ett rytande – som nyss när följande scenario utspelade sig (cirka två minuter, max):

Tobias och David lekandes på golvet intill mina fötter vid diskbänken.
Jag: Tobias, rör inte David (Tobias satte sig tvärsöver Davids ben)
Aktiviteten upphör, barnen fortsätter leka
Jag: Tobias, släpp David (Tobias drar i Davids arm)
Aktiviteten upphör, barnen fortsätter leka
Jag: SLÄPP David (med bestämd röst)
Tobias fortsätter hålla i David och sätter tänderna i hans hand
Jag: SLÄÄÄÄÄÄÄÄPPPP DAAAVIIDDD!!! (ryt)
Inte förrän jag tar ett hotfullt steg mot honom släpper han taget om Davids hand med sina tänder.

*suck*

Känns ju som om Tobias har noll respekt för mig, just där och då.

Efter mitt rytande sätter han sig och blänger ilsket på mig och slår näven upprepade gånger i närmaste köksskåp. Jag säger åt honom att så gör man inte, slagen och blängandet fortsätter MEN jag SER i ögonvrån att han ler och han blir utvisad ur köket. Det gillar han inte så då kommer gråten och efter en kort stund går jag ut och tröstar. Vi pratar om vikten av att lyssna på mamma och göra som mamma säger. Vi pratar också om att man inte slår på saker.