Tålamod

Åh….

Nu står jag här och skriver för att jag inte vill skrika på Tobias.
I 20 minuter har han sprungit omkring, slitit sig från mig, smitit etc från påklädningen. Jag tänkte vi skulle vara ute i god tid, kunna testa klä på sig själv och kanske kunna promenera till dagis tillsammans, men det ser ut att bli den vanliga raska marschen med båda barnen i vagnen.
David sover tacksamt nog på golvet i hallen så jag behöver inte stressa över honom (han brukar normalt gråta i detta läget). Men jag blir smått GALEN på Tobias. Jag VILL inte brottas med honom. Jag vill INTE skrika åt honom. Jag vill INTE jaga honom. Jag ber honom snällt ömsomt strängt att komma till mig och klä på sig, men han vägrar konsekvent.

(nu kom han precis och myyyste mot mitt ben men smet så fort jag sträckte ned händerna mot honom)

Hå hå ja ja. Nej nu måste vi brottas, jag vill inte att han skall komma sent till dagis. 🙁

4 svar till “Tålamod”

  1. Hm, det där beteendet har jag aldrig accepterat av mina barn. Rätt eller fel, vem vet, jag har bara tagit fast dem och gjort dem iordning. Son nr 2 försökte en gång att skrika och rulla på golvet inne på ica (för att få nåt). Jag plockade upp honom och bar honom under armen till bilen och stängde in honom där (så fort bildörren stängts blev ljudnivån betydligt uthärdligare). Han grinade och skrek så att folk kom fram till mig och frågade om nåt hade hänt.) Efter det följde flera år då jag alltid frågade om de ville följa med in och handla. Om de ville följa fick de tala om hur man skulle uppträda för att få följa med in (snäll! ”och hur är man när man är snäll då?”). Annars fick de stanna i bilen medan jag rusade in och kompletterade med endast det allra viktigaste.

    Jag har inte (tror jag) någonsin låtit barnen bestämma på det sätt som T gör när han uppträder på det sättet.

    Jag tror att du/ni bestämt ska visa vart skåpet står. Jag tycker att du ska spela upp känslan ”arg morsa” innan du de fakto är arg. Då kan du styra över ditt beteende och kan agera smartare än när du faktiskt är arg. Tänk ut olika scenarios innan, då är du förberedd på att spela upp olika ”reaktioner”. (Det gör jag och mina arbetskompisar hela tiden!) Ta utbrottet. Han bör fås att förstå att han inte kan styra er och livet genom sina utbrott. Det är MYCKET lättare att ta ett (hundra) utbrott från en liten pys än en stor grabb. Tro mig, jag stöter på barn genom jobbet som på olika sätt styrt och styr sina familjer. Det är dåligt särskilt för barnet som inte kan styra den övriga världen som de vant sig att världen ska styras.
    (Förlåt att jag lägger mig i.)

  2. En kusin till gudfadern har också två söner. Den yngre av dem fick helt fantastiska utbrott då han var liten. Han gick lös på inredning, kastade tallrikar osv. För att hejda honom brukade mannen i huset hålla fast honom. Utbrotten varade länge. Jag vet att det hände att mannen till sist var tvungen att släppa pojken efter 45 minuter för att han (den vuxne) inte ORKADE hålla fast honom längre. Notera att mannen ifråga var vältränad med ett fysiskt arbete. Bästa effekten fick de när de spolade barnet med kallvatten (aaa, med kläderna på, med vattenslangen). De brottade ut honom och spolade av honom.

    och allra viktigast: Idag får han aldrig utbrott. Det är den lugnaste människan man kan tänka sig (han är drygt 20 år nu).

  3. Du är så klok!!! 🙂
    Tack för rådet och den delade insikten/erfarenheten!!! Jag/vi behöver sånt! 🙂