Dagens lektion


Idag fick jag och barnen en liten sovmorgon då Tobias snarkade vidare medan David åt. Sen sov David medan Tobias och jag åt, så frukosterandet var lyxigt lugnt värre. Sen ramlade jag och barnen ur huset vid 11-tiden, lagom för att missa bussen till centrum och den hägrande öppna förskolan. Jag var i valet och kvalet om vi verkligen skulle gå till ”öppnis” igen eftersom vi var där igår. Men Tobias hade så otroligt roligt med alla leksaker där och jag hade trevligt med de andra mammorna så när Tobias började prata om ”åka rutschkana” så hastade vi in i ytterkläderna, packade en hastig lunch och rullade ut.

Det slutade med att jag promenerade nästan ända fram till centrum, lagom mitt i den värsta uppförsbacken hann nästa buss ikapp mig och jag klev tacksamt ombord. Hur kommer det sig förresten att det alltid är en sådan där ”snäll” buss utan trappsteg när jag åker till centrum och så gott som alltid en med tre trappsteg när jag åker tillbaka??
Vi kom fram, jag släppte lös Tobias som glatt deklarerade till alla som ville höra ”åååååka ruuutschkaaaana” och sprang rakt in i lokalen. 😀 Jag pratade lite med den otroligt trevliga personalen och tog med mig David in i köket för att preppa lite gröt åt honom. Medan David åt gröt kollade jag då och då så att inte Tobias gjorde något tokigt, en gång ramlade han och jag hörde honom börja gråta, jag mötte honom i dörren i sällskap med en mamma som sett vad som hänt och han hade halkat och slagit huvudet. Men inte värre än att jag kunde blåsa bort det onda och han fortsatte leka som inget hänt. 🙂
Han tog en kort paus när jag frestade med lunch och frukt, åt upp all lax och lite lite pasta och en halv banan, sen sprang han ut för att fortsätta leka. 🙂

Allt som allt en stor succé detta ”öppnis”. Vi har inte varit friska nog och David har inte varit stor nog tidigare, men om vi håller oss friska fortsatt kommer detta att bli vårt ”favorithäng” under våren! 🙂

Men så till dagens ”lektion”. Medan jag diskade undan och packade ihop matrester och David vistades Tobias i målarrummet. Jag såg att han satt och klistrade och verkade ha ganska roligt, han ville absolut inte sluta när jag bad honom börja förbereda sig för att gå. Någon minut senare hämtade jag honom inne i målarrummet och inser att han inte vill öppna munnen (pratar konstigt). Hm…

Jag: ”Tobias, vad har du i munnen?”
Tobias: ”mmmmhmmm”
Jag: ”Tobias, öppna munnen!”
Tobias öppnar munnen och en större mängd slemmigt spott landar i min hand.
Jag: ”Tack, öh, det var ju bra”
Men Tobias verkade fortsatt som om han hade något i munnen och jag blev orolig.
Jag: ”Tobias, har du ätit något?”
Tobias: ”Mhmm” (jakande)
Jag: ”Vad har du ätit?”
Tobias: ”Klister” (sagt med märkligt halvöppen mun)

Jag dog litegrann lite hastigt och bad Tobias öppna munnen igen och rotade runt för brinnande livet letande efter rester av klistret allt medan han dräglade ymnigt ned på sin tröja.
Det fanns inga rester att skåda, men ungen var helt klart upprörd över vad det än var som varit i hans mun och han fortsatte med denna rikliga kladdiga salivering ackompanjerat av små förtvivlade gnällande ljud (med stängd mun).

Jag frågade en av personalen vad det var för klister han kan ha fått i sig och hon intygade att det inte var giftigt. Hon blev lite förtvivlad och sade att det säkert inte var så konstigt att han provsmakat klistret, för några andra barn hade hållit på att sätta klister på fina stjärnor och därefter hällt strösocker på dem för att göra dem riktigt ”glittriga”. Såklart… sött klister, mums!
Vi tittade på klisterrullen i fråga och det var inte direkt mycket som var ätet på den, den var lite lite gnagd på men det stack upp mycket ovanför kanten som ju (uppenbarligen inte) var uppätet. Rullen var så pass trög att Tobias mest troligt inte klarat att rulla upp mer.

Vi hjälptes åt att tvätta Tobias händer och mun ordentligt och jag tog med mig honom ut i kapprummet där David tålmodigt väntade (himla fiffigt att han inte lärt sig krypa precis ännu!). Vi tog oss ut från öppna förskolan och vidare in på centrum. Tobias fortsatte gnälla och mumla osammanhängande samt vid ojämna intervall leverera delmängder kladdig saliv. Jag gav honom två kex (en i varje hand) och bad honom strängt att ”ÄT UPP KEXEN”, han vägrade blankt. Vid varje sopkorg lyfte jag upp honom och bad honom öppna munnen, något han tacksamt gjorde. Varefter vi gick så började han till slut kommentera innehållet i sopkorgarna med mer och mer normal röst så jag plockade fram en banan. Tack och lov föll den i smaken och han åt upp precis hela bananen och drack lite vatten innan vi hunnit upp till Clas Ohlson. Sen dess har jag inte märkt något konstigt med hans mun.

Men han har berättat för S och upprepat om och om igen för mig att ”inte smaka klister”. 😀 Så förhoppningsvis lärde han sig något idag!
Jag lärde mig att man inte kan lämna honom ensam med ett limstift! (ens med andra vuxna i närheten)