Ultraljud

Förra veckan fick vi återigen se en glimt av Bulan. Då i vecka 30 hade han växt och blivit riktigt stor. Man mätte/beräknade hans vikt till cirka 1,4 kg och ligger precis inom ”normalintervallet” för bebisar i hans ålder. Med lite tur blir han inte större än Tobias när det är dags att födas! 😀


Vi fick kontrollerat att moderkakan flyttat upp som den skulle också. Risken var att den av någon anledning inte flyttat upp och då skulle ligga ivägen och omöjliggöra en naturlig förlossning. Jag har inte oroat mig direkt, men har känt att jag nog skulle känna mig lite ”snuvad på konfekten” om det blev kejsarsnitt istället för vanlig förlossning…

Det var i alla fall helt otroligt att återse vår lille bebis. Han gör sig ju påmind mer eller mindre hela tiden med sina rätt så livliga sparkar och bara rent för att min mage har blivit så stor på sistone. Men att faktiskt få se honom på det här viset var fantastiskt fint! 🙂 Jenny, som körde ultraljudsapparaturen var otroligt duktig på det och hade inget emot att ge oss en fullständig guidad tur. Hon scannade skickligt ett svep ”framifrån” så att vi fick en helt otrolig bild av hans lilla ansikte – runda bulliga kinder, en liten rund näsa, ögon som plirade lite och en liten rosenknopp till mun.
Han var ganska stilla under undersökningen (bra) och vi fick se honom truta med munnen, sticka ut tungan och förmodligen smaka lite på fostervattnet (man såg honom svälja).
Helt fantastiskt! 🙂