BVC


Ålder: 1 år
Vikt: 10 455 g
Längd: 76 cm
Hattstorlek: 47,6 cm

Vaccin:
”Pentavac” (difteri, stelkramp, kikhosta, hemofilus Inf B) – dos 3
”Prevenar” (pneumokocker) – dos 3

Vi skall få en ny BVC-sköterska fick S reda på – Anita skall inte längre ta hand om barnen här i vårt område utan en ny dam vid namn Yvonne tar över. Från öppna förskolans personal fick han höra ”nyanställd, och hon har fått ett av de där nya stora rummen” lite avundsjukt sådär. Inte unnar de vår BVC-sköterska ett stort fint rum heller…

Innan BVC besökte Tobias och S öppna förskolan och träffade på Olivia och hennes pappa samt Lilly och hennes mamma. Jag är avundsjuk, jag vill också träffa dem! Olivia kunde stå själv och visste var näsan och ögonen satt, kunde peka på dem när hennes pappa frågade. Pyttelilla Lilly kunde gå helt själv!

Vaccinet slog verkligen till på värsta sätt efteråt och gossen har gråtit hela kvällen, sista gången vi hörde av honom var för cirka trettio minuter sedan. Han hade feber vid läggdags och S lade honom en timme tidigare än vi brukar för att han var så medtagen. Sen låg han på rygg i sin säng, så gott som orörlig, och grät med tårarna rinnande nedför kinderna. Så ont han måste ha! 🙁 Vi plockade upp honom ett par gånger för att lugna honom och då lutade han huvudet mot axeln på den som höll honom, hulkade men lugnade sig till sist. Vi fick vara försiktiga med hans små ben som båda känns lite varma och säkert gör ont av sticken.

Håll tummarna att han får sova resten av natten nu!

3 svar till “BVC”

  1. Men? Ser ju det här ett dygn för sent, men en supp smärtlindring hade väl inte varit fel?

  2. Åh jo han fick en supp! Den tog dock inte speciellt bra som det verkade. Han fick en till direkt på morgonen, den tog ganska bra. Sen har han fått en till på sena eftermiddagen som verkade räcka ändå till läggdags tack och lov!

    Men det var otäckt att han låg så stilla i sängen. Långt från hans vanliga stå och skaka galler och ropa på oss. Han låg på rygg och grät… :-/ Men nu verkar det bättre som sagt! 🙂

  3. Å lille vännen… Han måste verkligen ha haft jätteont. Vi har haft supertur alla gånger hittills. Bara litet gnälligt har det blivit och så är man ju extra rädd om det stuckna benet.
    *kramar*