Rikedom och stress

Igår var jag och Tobias och hälsade på min tränare och hennes familj i deras nya hus. Det var fantastiskt fint väder så vi satt och fikade på deras härliga altan. Tobias ”lekte” lätt förskräckt med hennes Konstantin (4 år), det vill säga Konstantin lekte och Tobias tittade på ömsom lite för nyfiken för att inte kravla iväg och försöka låna några av hans leksaker ömsom lite för rädd av allt bus för att vilja sitta själv på golvet. Konstantin försökte hela tiden få Tobias att ”komma” och ”kasta” och annat, vi fick förklara att Tobias inte kan gå eller kasta. 🙂 Roligt att se!

Min tränare berättade att hon har en kollega som verkar ha gett sig den på att göra livet svårt för henne, vilket gör att hennes nya jobb inte alls är så roligt som det borde vara. Men nu när de precis har köpt nytt hus känns det inte som om det är rätt läge att byta jobb. Inte är det lätt, detta livet. Vi har nog med pengar för att skaffa oss det vi vill, men egentligen betalar vi mycket mer för grejerna med andra, mindre synliga delar av livet.
På radion pratade man precis om den moderna stressen, att vi jobbar mer än någonsin, att vi inte tar semester i samma utsträckning som förut, vi tillåter oss inte att vara lediga och vi fyller vår vakna tid med ”måsten” som gör att vi inte hinner slappna av och vila. Man diskuterade hur vi arbetar idag jämfört med för 100-150 år sedan. Då arbetade man minst 6 dagar i veckan och arbetsdagar på tolv timmar var inte ovanligt (för att inte nämna jordbrukarnas vardag). Då var inte ”stress” ett sådant fenomen som idag och man tänker gärna att människorna då inte upplevde stress på samma sätt som vi. Just den jämförelsen har jag ofta hört och för första gången bemöttes den på ett väldigt rationellt sätt av en forskare från Uppsala (?) – för 100-150 år sedan upplevde säkerligen de flesta människor samma höga nivåer av stress, bara det att vi inte hade ett ord för att beskriva känslorna av oro för sitt uppehälle och liv.

Jag menar, alltså, för 150 år sedan var vår medellivslängd avsevärt mycket lägre! Bara det borde säga ett och annat om resultatet av dåtidens arbetstider och stress…

Forskaren vidhöll att även om vi idag inte på långa vägar är nära de stressnivåer dåtidens människor led av är det synd att vi tenderar att sträva åt ett håll som innebär en försämring av vår livskvalitet (ur ett tidsperspektiv).


Min vikarie sade något väldigt klokt senast vi träffades; ”kom ihåg att det inte går någon nöd på Tobias om du är fem eller femton minuter sen att hämta honom på dagis”. Hon berättade att hon både kört bil onödigt fort och stressat alldelens för mycket för att hinna hem från jobbet i tid första tiden hon hade sin Oskar på dagis. Han var oftast helt omedveten om vad klockan var, han lekte och stod i precis som vanligt oavsett om klockan var 15:30 eller 15:45 när hon dök upp.

Alltså: Jag lovar framledes dyrt och heligt att försöka låta bli att stressa över saker som inte påverkar liv och hälsa (så att inte liv och hälsa förslösas på onödig stress). 🙂