En riktig soffdag

Detta har varit en soff-dag utan motsvarighet! Man kunde ju önska att det varit en ”soffliggardag” men det har ju tvärtom varit en ”soffbärardag”!

I gårkväll demonterade jag soffan i vardagsrummet. Idag hyrde jag en lastbil för att ombesörja transporten av den till lägenheten och hämtningen av de nya sofforna till huset. Hejbara. S var naturligtvis och helt nödvändigtvis med och bar, jag hade ALDRIG klarat det här själv! 😀 Lådorna vi hittade på IKEA var tooooooooora! Shitpomfritt alltså. Men det är ju soffor det handlar om och de packar man uppenbarligen inte speciellt platt… 🙂

Tungt och SVETTIGT, himmel och pannkaka… Idag var det en av sommarens varmaste dagar så jag var glad åt a/c i lastbilen. Jag kände mig för övrigt som en drottning när jag körde det där 3.10 m höga och 200 m långa fordonet! Utom när jag försökte köra om en bil som körde lite långsamt på E4:an mot Uppsala… Det var nog så att lastbilsrackaren hade en spärr på 110 km/h för hur länge jag än höll plattan i botten så gick det aldrig fortare än så och acceleration, well, det fanns det inte så hejdundrande mycket av. Men fordonet var förvånansvärt lättkört och HUR KOOLT är det inte med en lift på akterpartiet?? (jag vet, jag är lättroad!)

Lättkörd lastbil.

Det var inte förrän på väg ut som jag insåg att de här rackarns sofforna är STORA saker…! Kändes ju väldigt bra att ha hyrt största lastbilen!
Soffhörnet hemma i huset numera forever gone.
In flyttar – eh, lådor? Kanske skiter i att packa upp? Ungarna kommer säkerligen att tycka att det är roligt, åtminstone första månaden. X-) Just när vi kommit till huset dök en kollega upp för att hämta en väska han lämnat vid grillunchen i fredags, han åkte på att bära lådor! Snacka om bra/dålig tajming! 🙂
Gamla soffkroken inställd i lastbilen. Längst bak står en diskmaskin S passade på att köpa från Blocket idag, olyckligtvis körde jag så pass mycket rally i en rondell att den föll på magen och blev både bucklig och repig… 🙁 (det här var innan vi hade något annat i bagaget).
Gamla soffkroken inställd i lägenheten. Vid detta laget FLÖT svetten ymnigt, varmt varmt varmt och två trappor upp. Hääähhh… Lyckligtvis har S längre armar än jag så han kunde bära de värsta grejerna… 😎
Så snart soffan var monterad igen var det någon som ville ”sitta och titta på TV” i den… 😀

Saker man kan göra


Saker man kan göra när inte är barnen är hemma:

– Testköra frisyren inför morgondagen (mååånga försök blev det!).

– Sitta på toa och spela spel på telefonen till rumpan domnat bort.

– Spela samma musik (min musik!) på alla högtalarna, högt.

Produktiv eftermiddag

En av Davids förskollärare förklarade förtjust att hon och David hade suttit tillsammans nästan hela eftermiddagen och tillverkat ”tacos” med ”riven ost” i trolldeg. David hade pratat och berättat om sitt rum i lägenheten och sitt rum i huset, han hade varit glad och harmonisk berättade hon. Och jag kunde ju se på mängden ”tacos” att de hade suttit en stund! 🙂

De är så himla fina där på förskolan, de tar till vara på tiden så väl!

 

Legolycka

Jag har en känsla av att det här med livet som separerad förälder kan bli dyrare än nödvändigt. Jag hade VÄLDIGT svårt att säga nej när Tobias önskade sig ett speciellt legobygge på matbutiken… Och när han får något måste ju nästan brorsan och syrran få något de med… Innan separationen hade jag nog varit hårdare och antingen dragit gränsen vid en mycket lägre summa eller rent av klarat navigationen fram till att vi inte skulle köpa en endaste leksakspinal…

Men lyckan. Den lyckan när David fick en ”bebis AT-AT” att hålla den stora AT-AT’n sällskap… 🙂

Och Tobias lycka när han fick provskjuta ”snurrskjutaren” för första gången, den fullständigt sprutar ur sig runda enpluppar när man snurrar på den… 😀 Han var SÅ nöjd och han pratade flera gånger under kvällen om hur himla glad han var att han fått den…

Ellidelli fick en docka. En liten liten en och jag skäms lite för det för jag såg hur hon tittade på pojkarna när de ivrigt packade upp sina byggen för att bygga lego innan middagen… Varför kunde inte hon få lego också?? Men äsch. Hon har bara en docka här hemma och ännu är hon lite för liten för att bygga lego själv. 😎

Hon var lika glad för det ändå, förstås. Hon lekte med sin rymdstation senare, då kändes det bra i teknikmammans hjärta igen (nya bebisdockan hade bäddats ned noggrant innan). 🙂

Baka baka…


Tobias och jag bakade igen på mystimmen.

Jag var sugen på något med choklad och till slut hittade vi ett recept som matchade både tillgång på ingredienser och tidstillgång och tekniska krav. 🙂

Precis som förra gången var det inte mycket som blev rätt! 😀 Först skulle det göras en deg som skulle knådas smidig, sen skulle den SPRITSAS ut i 10 cm långa korvar som glatt och enkelt skulle böjas till små fina cirkelformade kakor.

Juuuust… Kan meddela att INGET kunde spritsa denna deg. Vad tänkte de på egentligen?! Spritsa – en – deg??!! Va? Spritspåsarna sprack, degen kom ut brevid spritsmunstycket, inte ens när vi körde full öppning (utan munstycke) kom det ut som det skulle. Så vi fick rulla små kakor och platta till efter bästa förmåga… 😀 Det gick ju bra det med. Sen smakade inte kakorna något vidare. Det var otroligt mycket kakao och ovanligt lite socker i receptet, dessutom råkade jag använda normalsaltat smör. De kommer att gå åt, men det blir inte kakor man vräker i sig direkt… 😀 Kanske om man sätter lite glasyr på?

Vi hade i alla fall roligt, rullade bollar och lekte med degen. Konstaterade att det var precis som trolldeg bara godare. Det är roligt att stå och pyssla sådär, det blir lite resonerande fram och tillbaka kring stort och smått. Tobias konstaterade att nästan allt här hemma påminner honom om ”när du och pappa var kära i varandra”… Han satte inga uttalade känslomässiga värderingar i detta, mer som ett konstaterande bara. Lillgubben.

Det sitter i fingrarna

Saknaden sitter i fingrarna.

Eller i fingrarnas opålitlighet snarare. Det faktum att de reflexmässigt plockar upp två gafflar och två knivar ur besticklådan när man skall duka, istället för en gaffel och en kniv (som faktiskt räcker fint när man är ensam om att äta middag).

 

Fast, ensam är jag ju faktiskt absolut inte – alla tre barnen håller mig gott sällskap! <3 (men de äter med småbestick)

Trygga hörnet


Om man nu ändå skall brista ut i gråt med ojämna intervall så är det ju himla praktiskt att jobbet man har går att utföra hemma i soffkroken ibland.

Soffan som jag inte vet om jag kommer att ha kvar eller inte. Inte så att jag har något emot att skaffa en ny, tvärtom. Men ovissheten gnager och skaver på insidan. Jag ser saker på köksbänken som liksom inte är där längre. Mentala inventeringar som skakats om och oordnats. ”Vårt” finns inte längre. Bara mitt. Och ditt.

Familj

Kär bild. Tobias insisterade på att ”mor” skulle ritas in där intill oldefar. Harry hann vi aldrig prata om under den korta sessionen och tyvärr kom jag inte ihåg vad onkel K’s mamma hette när jag satt och ritade!

Tobias ställde en fråga ikväll som jag först inte förstod men det slutade med att jag ritade ett släktträd!

Intresserade barn diskuterade sig fram till delar av innehållet och jag insåg att vi nog vid tillfälle snart kan ta fram morfars släktforskningsprogram och titta tillsammans! Det fina med hela diskussionen var ju att vi såg att vi alla hör ihop och att det inte kommer att ändras oavsett var vi bor.

 

TV-slavarna…