Ninjauppdatering, vecka 40


Ingen bebis synes än. Jag sitter på AktivRehab och väntar på farmor som får en behandling av en trevlig norrman.

Besöket på MVC gick bra. 🙂

Symfus-fundus:  37 cm
Blodtryck: 120/70
Bebis hjärta: 130 med normala variationer

Bebisens huvud går fortfarande att rucka på, det kan man ju tänka sig är en indikation på att det inte är riktigt dags ännu (men NÄR???) men den ligger i alla fall åt rätt håll (huvudet ned, tittar åt min högra sida).

Nästa dejt med mödravården är den 3 december 11:45. Om inte Ninja kommit ut då ringer vi förlossningen och bokar en igångsättning.

Ninjauppdatering, vecka 39+4

Vårdguiden, vecka 39.

Bebisen är färdig nu. Står det.
Jag vet att jag inte ”gått över tiden” ännu, men på alla sätt och vis känns det som det. Det är liksom dags nu. 🙂
Om man tjuvläser lite om hur det gick till med de andra två så föregicks båda förlossningarna av en slempropp och lite blod (3 resp 4 dagar innan) och sen kom Tobias två dagar efter beräknat datum och David en dag före beräknat datum. När den här bebisen kommer kan man ju bara filosofera om.

Känner mig lite blek som faktiskt inte ens skrivit ned när jag hade nästa date med MVC. Barnmorskan bokade in mig dagen efter ”beräknad förlossningsdag”, dvs den 22 november. Men jag har ingen aning om tiden. Får ta och ringa upp henne och kolla. 😎

I natt tror jag Ninja vänt sig på andra sidan, fortfarande med huvudet nedåt men nu med ryggen åt min högra sida. Det är inte det håll hon ”skall” vara vänd åt, bebisen skall ”titta åt mammans högra sida” enligt utsago. Så det är bara att hoppas hon kommer på bättre tankar och lägger sig åt andra hållet inatt. 🙂 Bara hon inte får för sig att vända sig med huvudet upp! X-)

Jag börjar ana

Jag börjar ana vad S kommer att lida av när vi åker till BB denna gång… 😀
Tobias -> svår migrän
David -> akut ryggskott
Ninja -> förkylning med bihålekänningar…?
Nå, det är i alla fall inget på gång så med lite tur har det gått över eller åtminstone bättrat sig lite till det är dags. 🙂

Ninjauppdatering, vecka 35+4

Vårdguiden – v.35

Jag hade en träff med mödravården i morse. Vi skulle bland annat skriva lite journal tillsammans inför förlossningen, det som personalen som tar emot/skriver in oss på förlossningen får upp i sina datorer när de knappat in mitt personnummer.

Vi konstaterade att det är min tredje graviditet, att upplevelsen av graviditeten varit positiv. Jag äter inga mediciner och är ganska frisk. Mina tidigare förlossningar har upplevts positiva om än något långdragna. Inför denna förlossning önskar jag inget förutom lustgas, EDA/spinalbedövning, att barnmorskorna passar på att det inte går för fort (alltså att jag spricker) och sen är det bara att försöka göra det så bekvämt som möjligt för mig och bebisen. Där var det stor skillnad på pojkarnas förlossningar. Jag hade flera ”bra idéer” inför Tobias födelse men varje gång jag testade något signalerade han (medelst hjärtfrekvens kommunicerat via skalp-elektrod) att oh nej, det var ingen bra idé… 😎 När David skulle födas (mitt i juli!) var rummet vi låg i så förbaskat kallt att jag för det mesta låg ihopkrupen under en filt och tryckte (bokstavligen). X-)

Jag kan alltid skriva ett så kallat förlossningsbrev om jag kommer på något specifikt innan det är dags, det lägger man ned i pappersjournalen man FÖRHOPPNINGSVIS kommer ihåg var man lagt när det är dags att åka in.
Appropå det, skall så smått fundera på att packa den där bb-väskan också (där man gott kan förvara journalen). Jag googlade lite och hittade flera förslag på innehåll i väskan, en del var roligare än andra (typ 5 par av precis allt, måste vara någonstans där man får stanna en vecka på sjukhuset typ). Skall nog hålla mig till det jag har haft i föregående väskor (inte så himla mycket).

Nåväl, idag var det förutom journalskrivning dags för mätning också (provtagning nästa gång, om två veckor):

Blodtryck: 110/70
Magomfång (symfus-fundusmått): 34 cm
Bebis hjärta: 128-132 slag/minut med normala variationer

Även denna gång hade barnmorskan Helén svårt att känna om det var ett huvud eller stjärt upp och jag kan absolut inte avgöra vad det sprattel jag känner är orsakat av (händer eller fötter liksom). Det är en stor och ganska hård bebisdel uppe under högra revbenskanten, men om det är en stjärt eller ett huvud är svårt att säga. Den delen som ligger längst ned var i vilket fall inte fixerad så Helén bad mig dra på kläderna och promenera över till undersökningsrummet ett par rum ned i korridoren.
Upp på britsen, ned med mega-strumpbyxorna från magen igen, på med gel och så på med ultraljudsundersökningsutrustningen…

DÄR VAR HON!!! 🙂 Häddegud! Vilken jättestor bebis det var därinne, fint fint runt huvud som minsann låg nedåt, litet (stort jämfört med förra ultraljudet ju) hjärta som slog fint och rygg och ben längst upp.

Vårdguiden – v.35

Barnmorskan fick konstatera att det nog är en bebis som kommer att vara snäppet större än sina bröder, kanske upp emot 4 kg och någon centimeter längre? Uj uj.
Nå, jag struntar i storleken bara allt går bra, bara vi får träffa vår lilla runda fina bebis snart! *lycklig*

Efter undersökningen var det otroligt stökigt därinne, sprattlade och värkte en hel del i stickande/punkter i bäckenet och jag ringde faktiskt tante J delvis för att be dem vara beredda på att vi kanske ringer dem om något händer, hon lovade tryggt nog att de inte hade några som helst  planer framöver och att det gick jättebra. Världens bästa. Skönt! 🙂

Hormonnivåer

Jag har på sista tiden börjat återfå hoppet om en normal hormonbalans i kroppen igen. Sakta men säkert har min hy normaliserats och håret, HÅRET, har gud vare tack och lov återgått till något som liknar sin forna typ.

Under graviditeten med Tobias var jag glänsande frisk och vackrare än någonsin, jag gick inte upp mer än nio kilo och vägde efter ett halvårs amning lika mycket som jag vägde när jag var tjugo (!). Graviditeten med David var en _helt annan sak_ huden fick spatt och var antingen flagande röd/torr eller ilsket inflammerad och finnig. Håret blev FETT, så pass illa fett att det urartade till slimmigt läbbigt fettigt hår under loppet av en dag. Däremot gick jag inte upp mer än elva kilo och kom snart efter förlossning ned i utgångsvikten igen (den var dock betydligt högre än minimivikten där när jag ammade en halvårsgammal Tobias…). 🙂
Sen tog jag ikapp de där elva kilona och väger nu till och från exakt lika mycket som när jag var höggravid med David. Det i sig är ju en smärre katastrof, men det som varit som ett sjukt orättvist grädde på moset är att huden och håret fortsatt vara finnigt och fett även efter avslutad amning.
Men nu då – ett år och åtta månader efter förlossning har jag börjat våga tro att mitt hår kommer att återgå till sitt normala icke-feta tillstånd och finnar, ja det får jag då och då men bara när jag våldätit smågodis. 🙂
Sen är det väl bara att sälla sig till skaran svenssons som behöver motionera mer och äta nyttigare, bita i det sura och försöka hitta viljan någonstans där inne i livsluddet.
Nu skall jag sätta mig och spela Warcraft i alla fall! 😉

Den där pojken

Tänk, han är 3 år nu – den där ”bäben” vi väntade så på, den där bebisen som förändrade och fulländade våra liv så kapitalt. 🙂

Det är svårt att låta bli att gå tillbaka till dagen då han föddes, då allting började – både i känslor och bild. Sen halkar man lätt in bland alla tusentals bilder som handlar om hans första och andra år (seriöst, över 100 GB foton sparade på vår stackars filserver). Nu har han varit hos oss i tre och det känns som om han alltid varit hos oss, trots att det bara var ”igår” han föddes…

18 timmar. Jag arbetade, vi arbetade, vården arbetade, datorerna arbetade.

Jag frös och vilade.

Undrar hur den här fungerar?
(Orkar intressera mig för omgivningen,
Epidural igen, halleluja!)

Så var han äntligen hos oss.
I tre dagar fick vi vila i vårdens trygghet, bara finnas.
Sen var det dags att åka hem.

Och så började livet.

Idag för tre år sedan

För tre år sedan satt jag uppe och surfade, jag misstänker att jag förmodligen spelade World of Warcraft. Ingenting hade märkts av att det var just den dagen vi skulle få träffa den mest efterlängtade lilla människan i världen.

Jag minns att jag hade svårt att sova och vaknade tidigt av att det kändes märkligt. Just för att det kändes märkligt gick jag och duschade, utifall att. Sen gick vattnet och jag väckte S. Det var så det började.

Nu fyller pojken tre år och föräldraskapet, som vi inte fattat innan skulle vara det största som hänt oss är en resa med mer innehåll än allt vi någonsin kunnat föreställa oss.

Några timmar senare vidtog detta…

Hurra för epidural!

David 1 år!

Målmedveten i midsommargräset

Såhär dags för ett år sedan hade S precis lämnat mig och en alldelens alldelens nyfödd David på BB. Vi visste inte vem han var men det var så otroligt skönt att vi äntligen fått träffa honom! 🙂 SOM vi längtat! 🙂

Den här graviditeten var helt annorlunda mot den förra. Nu, den här gången visste jag ju vad som väntade och själva graviditeten var en inte lika viktig och stor upplevelse. Det var målet som var meningen med resan, för en gångs skull och målet, det var David det! 🙂

Förlossningen gick ju hur bra som helst, lite kortare än med Tobias, förmodligen ungefär lika ont men återigen var jag mer än lite hjälpt av att jag visste vad som väntade. 🙂 Sen, när jag värkt och vi väntat, epidural lagts, värkarbetet fortsatt, till sist fick jag föda den lille människan. Vår son, Tobias lillebror. Vi var fyra i familjen.

Varje dag lär vi känna honom bättre och bättre, varje vecka inser vi att han är otrolig, han är sin egen person och han är en gåva. Kärleken växer i samma takt som barnet. 🙂
Det är en sådan enorm resa. Att få följa med David och att han följer med oss. Att vi är en familj och att vi tillsammans kommer att få möta allt underbart livet bjuder på.

En riktig pajas

Så otroligt rörlig!

Man ser på fötterna att han koncentrerar sig
Bus i vattnet med brorsan

Skönt att värma sig i en handduk när man badat nog länge

Killen som chillar

Öppnar presenter på ettårsdagen

Myyyyser

Hänger med brorsan och farfar

Minsta ansiktet fyller 1 år imorgon


Förra året var det torsdag kväll den nionde juli. Jag vääääntade och väääntade. Kände inte alls på mig att han var alldeles färdig att komma ut redan dagen därpå. 🙂 Det var nästan lika varmt som nu. Syrran med barn hade precis åkt hem, farmor var på besök, Tobias var hemma från dagis. S jobbade och hade ryggskott.

Vi hade inte träffat honom ännu, men oh så vi längtat!

Det är roligt det här med ansikten, jag blir alldeles nostalgisk. 🙂 Bland ansiktena ovan har åtminstone två Tobias smugit sig in, det är svårt att hitta dem! 😀