Studiebesök?


Igår när vi hade ätit lunch på Stinsen började jag få ont i magen. Inte sådär som ”oh-hjälp-nu-kommer-bebisen” ont, utan mer ”aj-fan-helvete-jäklar-jag-kan-inte-stå-rak” ont på en del av högra sidan av kroppen, fram mot sidan/undersidan av magen till.
Förra lördagen var det nästan likadant, men då tillskrev jag smärtan det faktum att jag varit superaktiv och burit en hel massa tunga grejer fram och tillbaka hela dagen (inklusive Tobias) och jag lade mig och sov på soffan när vi kommit hem från grillmiddagen vi var på den lördagen. När jag vaknade var smärtan borta den gången.

Denna gång hade jag verkligen inte ansträngt mig, bara gått omkring hemma och knappt lyft Tobias alls. Jag kom i varje fall inte så långt (som till sovande i soffan) utan jag ringde Sjukvårdsrådgivningen, som hänvisade mig till förlossningen på KS istället. Jag känner mig som vanligt ganska blek som inte bara tar det lugnt och lägger mig och vilar utan istället oroar mig. Men men, det gjorde verkligen ont.
KS tyckte att jag skulle komma in för en kontroll så jag tog boken med mig och rullade iväg till Karolinska. Stig och Tobias stannade hemma (det var precis läggdags för Tobias).

Märkvärdigt och helt typiskt nog var smärtan så gott som helt borta när jag väl kommit fram till Karolinska! Men i och med att jag trots allt var väntad gick jag in och anmälde mig, de tyckte absolut jag skulle undersökas. Så jag blev bannad för att jag inte hade med mig min journal, inskickad på ett undersökningsrum och fick lämna urinprov, ta blodtryck (normalt) och sedan ligga med CTG i 30 minuter för att övervaka bulans väl och ve och se om det var något annat på gång.

Bulan mådde bara fint, jag hade regelbundna sammandragningar men varken barnmorskan eller läkaren som följde upp verkade tycka att det var något konstigt. Så kallade ”förvärkar” var det mest troligt frågan om. Jag kände då verkligen inte av dem. Barnmorskan kände på bulan och kunde inte avgöra om han låg med huvudet upp eller ner – hon blev lite förbryllad, men tröstade mig med att det hinner vi ta reda på innan det är dags (det blir kanske enklare att känna sedan?).
Sen var det bara att åka hem.

Hå hå ja ja. Känner mig som ett typiskt höns som inte bara kunde gilla läget och slänga mig på soffan med föttern upp. Nu har jag kostat skattepengar helt i onödan, känns det som.

Fast det var rätt häftigt att vara tillbaka på ’the scene of the crime’. Över bulans taktfasta små hjärtslag som CTG maskinen tacksamt amplifierade hörde jag (svagt svagt) ljuden från den övriga verksamheten. En mammas stridsrop och en liten liten ny röst som testade sina lungor… oj oj oj. Tänk, snart är det dags igen!! *glad*

Ultraljud

Förra veckan fick vi återigen se en glimt av Bulan. Då i vecka 30 hade han växt och blivit riktigt stor. Man mätte/beräknade hans vikt till cirka 1,4 kg och ligger precis inom ”normalintervallet” för bebisar i hans ålder. Med lite tur blir han inte större än Tobias när det är dags att födas! 😀


Vi fick kontrollerat att moderkakan flyttat upp som den skulle också. Risken var att den av någon anledning inte flyttat upp och då skulle ligga ivägen och omöjliggöra en naturlig förlossning. Jag har inte oroat mig direkt, men har känt att jag nog skulle känna mig lite ”snuvad på konfekten” om det blev kejsarsnitt istället för vanlig förlossning…

Det var i alla fall helt otroligt att återse vår lille bebis. Han gör sig ju påmind mer eller mindre hela tiden med sina rätt så livliga sparkar och bara rent för att min mage har blivit så stor på sistone. Men att faktiskt få se honom på det här viset var fantastiskt fint! 🙂 Jenny, som körde ultraljudsapparaturen var otroligt duktig på det och hade inget emot att ge oss en fullständig guidad tur. Hon scannade skickligt ett svep ”framifrån” så att vi fick en helt otrolig bild av hans lilla ansikte – runda bulliga kinder, en liten rund näsa, ögon som plirade lite och en liten rosenknopp till mun.
Han var ganska stilla under undersökningen (bra) och vi fick se honom truta med munnen, sticka ut tungan och förmodligen smaka lite på fostervattnet (man såg honom svälja).
Helt fantastiskt! 🙂

Sprattelgubbe


Senaste två dagarna har bulan varit exceptionellt sprattlig. Det känns verkligen som om det plötsligen blivit för trångt för honom därinne och han arbetar fokuserat på att försöka tränga ut navelregionen av min mage… Det går fint att trycka in honom igen när han är ”på väg ut” men det är inte helt enkelt att fokusera på vad jag än håller på med när det plötsligt känns som om han håller på att vända min navel ut och in! 😀
Det märks att han växer, för jag känner av sparkar lite varstans runtom magen. På fredag nästa vecka skall jag mäta magen igen, sen är det dags för uppföljningsultraljud den 5 maj för att säkra att moderkakan vandrat upp från livmodermunnen (om den blivit kvar där nere får vi lov att testa det här med kejsarsnitt).

Eivind?

Uppdaterad namnlista:

Eivind – Mattias – Rickard – Johannes – Samuel – Simon – David – Sander – Alexander

Vi är totalt oense om de flesta namnen dock, så det är TUR att det är ett par tre månader kvar…

Mycket rumba nu


Bulan dansar mycket rumba nu, det börjar vid lunch och håller i sig under större delen av eftermiddagen för att kulminera vid läggdags. Lillen måste ju bli trött!? (eller så får han väldigt starka ben, och armar?)

Nu är det läggdags, godnatt!