Nu är han här!!

David
3565 g

52 cm
10 juli 17:06

En dag före utsatt tid kom han. Efterlängtad. Älskad. 🙂 Storebror har klappat honom på huvudet och välkomnat hem. Nu sover båda gossarna.

Båda.

Nu har vi två pojkar, S och jag. Otrolig känsla! Vi tycker de är helt olika varandra, men nästan alla andra verkar tycka att det är en ny liten Tobias som har kommit. 🙂 Tobias skall dra med farmor och S på shoppingtur i eftermiddag. Jag skall ägna mig åt att försöka ta igen lite sömn, om David låter mig.

Gästspel i dubbel mening

Ny människa och gästande bloggare!

Anna och David ligger kvar på sjukhuset över natten, helt enligt rutin. Men andragångspappor skickar de hem när det är platsbrist, som i dag. 🙁

Men några bilder har jag lyckats få med mig hem:




I morgon mellan 08:00 och 10:00 är det läkarkontroll och jag skall återfinna mig där för den. Sen skall även den nye och Anna hem i morgon kring lunch, så de får åka med hem genast efter läkarens visit.

7 minuter

Jahapp, det blev inte mycket till sovmorgon… Bulan verkar ha bestämt sig för att börja sin resa idag. 🙂 Nu är det sju minuter mellan vad som förmodligen är värkar, det gör inte tväront men det är svårt att koncentrera sig på något annat just under den minuten det håller i sig.
Hungrig är jag också.

Det blir en dusch följt av en stadig frukostgröt, sen skall jag dubbelkolla att vi har med oss allt i väskan. Vi får lov att tajma värkarbetet lite till och sen är det bara att ringa förlossningen antar jag. När det är andra gången skall man ringa in när det är fem minuter mellan värkarna har jag för mig. Inget jobb för Stig idag, hans ryggskott har blivit bättre men flyttat sig upp i nacken så det kan bli en lång dag idag för honom! X-)

Håll tummarna nu, för nu är det förhoppningsvis inte länge till vi får träffa bulan!! 🙂

Molar

Det molar och värker lite allmänt sådär, i magtrakten. Ingenting som påminner om ”the real stuff” och det kan lika gärna röra sig om en reaktion på att jag var ute och rörde mig större delen av dagen både igår och idag.

Igår drog farmor, Tobias och jag på centrum och shoppade lös. Flera tusenlappar blev spenderade (hujeda mig). Det resulterade i en toppning av håret, ett par ankelsockar, ett par rosa sandaler(!) och en randig multikolorerad fin scarve åt mig… 😀 Och så ytterligare ett flertal kilo skor och kläder åt farmor och S. Det är roligt att shoppa åt S, även om han är lite kinkig vad gäller passformen på vissa plagg… Tobias var jätteduktig, tog det lugnt på förmiddagen, satt i vagnen och tittade på folk, sov lite. Sen åt han lunch och sen var det full fart på benen resten av turen! 🙂 Han busar så glatt när han får springa och upptäcka saker själv.

Idag lämnade jag Tobias och farmor hemma i regnet och tog en tur in till stan för att och äta lunch med en gammal kollega. Han har fått jobb på Betsson och det var intressant att höra hur den världen är (gambling-online etc). Egentligen skulle en av mina nuvarande tillika mammalediga kollegor också kommit med men hon fick förhinder tyvärr, men hon och jag hinner säkerligen kaffe-latta’ oss senare när bulan kommit på plats. 🙂

Imorgon skall jag verkligen försöka ta det lugnt, farmor och S har utlovat sovmorgon (yay!) och resten av dagen skall jag ta det lugnt med gåendet. 🙂
På lördag är dagen ”f”. Håll tummarna att bulan faktiskt kommer då! 🙂

Slempropp?

I morse återsågs något bekant på badrumsgolvet… X-) Kan vara den beryktade slemproppen, den som hoppade ut en sisådär tre dagar innan Tobias ankomst. 🙂
Isåfall är det ju kanske inte så länge kvar?

Synd att han inte hade förstånd att komma medan jag hade min käraste inneboende barnmorska här bara, hade varit otroligt roligt. 🙂 Syrran håller på att packa väskan, hon och barnen skall åka ”sovtåg” hem ikväll (Ruben har pratat om detta äventyrliga sovtåg i stort sett varje dag sen de kom hit :-D). Huset kommer att bli tomt. Tur att farmor kom igår!

Massage

S har fått ryggskott och går här hemma och vankar i väntan på en akuttid hos naprapaten. Vi hoppas bulan dröjer åtminstone några timmar, annars blir det hårda bud för honom! 😀

Vecka 38

Nu är det mindre än 2 veckor till dagen D. 🙂 Inatt drömde jag att jag födde barn, det gick så fort att jag inte själv hann med (alltså typ ett par minuter) och det gjorde inte alls ont. När jag vaknade kände jag efter på magen om allt var kvar därinne. 😀 Ja ja, drömma kan man ju alltid…

Idag klockan 15 skall jag på en sista (?) koll på MVC, för att lämna lite prover och mäta magen.

Mer om ”vecka 38” på Vårdguidens sida.

Vecka 37

Just, nu är bulan och jag i vecka 37. Igår tänkte jag på hur annorlunda det känns inför denna förlossning. Nu fokuserar jag helt på att bulan äntligen skall komma ut och vi skall få träffa honom.
Målbilden (som man så populärt kallar det nuförtiden) är ett friskt barn och en mamma som inte har gått sönder allt för mycket. Jag tror att det var samma målbild när det var dags för Tobias att födas. Men vilken ofattbar, milsvid skillnad det är i min mentala bild av det hela.

Det kan hända att jag romantiserat det denna gång, att jag tror att det kommer att gå bra bara för att det gick bra sist. Men oavsett det så är jag inte alls lika rädd denna gång, som jag var förra gången. Jag var bokstavligen rädd för mitt liv den gången. Det finns ju inget man kan läsa eller höra eller lära sig som kan förbereda en på hur det faktiskt är att föda barn. Jag var otroligt rädd för smärtan, rädd för att gå sönder, rädd för ”allt” som skulle försiggå och rädd för att inte klara av det.
Visst är jag rädd för att gå sönder även denna gång, men jag vet att det är något barnmorskorna kan hjälpa mig med och det ÄR ju något som läker och går över.
Det enda jag verkligen är rädd för denna gång är att allt inte skall stå rätt till eller gå snett med bulan.

Upp och ned?

Ned och upp?

Bulan verkade inte vilja låta sina kroppsdelar identifieras av barnmorskan på förlossningen häromsistens. I måndags var jag till MVC här hemma och där kunde min barnmorska konstatera samma sak. Det går tydligen inte att känna skillnaden på bulans huvud och rumpa! 😮

Detta innebär att jag måste till MVC för kontroll första dagen i vecka 37, dvs måndag 22/6 (om exakt en vecka). Om man inte kan känna tydligt vad som är upp och ned då gör de en extrakoll med ultraljud (de har en liten apparat där på MVC).
Och ligger han med fötterna ned försöker man vända på honom samma vecka. Vill han inte vända på sig måste man kolla om det finns plats rent tekniskt för en sk sätesbjudning (röntgen av bäckenet). I de allra flesta fallen bestämmer man att det är säkrare med planerat kejsarsnitt.
Så håll tummarna att han har fattat galoppen och snällt lagt sig med huvudet nedåt nästa vecka!

Nu är jag gravid i vecka 36 i alla fall. Exakt fyra veckor till dagen d.

Studiebesök?


Igår när vi hade ätit lunch på Stinsen började jag få ont i magen. Inte sådär som ”oh-hjälp-nu-kommer-bebisen” ont, utan mer ”aj-fan-helvete-jäklar-jag-kan-inte-stå-rak” ont på en del av högra sidan av kroppen, fram mot sidan/undersidan av magen till.
Förra lördagen var det nästan likadant, men då tillskrev jag smärtan det faktum att jag varit superaktiv och burit en hel massa tunga grejer fram och tillbaka hela dagen (inklusive Tobias) och jag lade mig och sov på soffan när vi kommit hem från grillmiddagen vi var på den lördagen. När jag vaknade var smärtan borta den gången.

Denna gång hade jag verkligen inte ansträngt mig, bara gått omkring hemma och knappt lyft Tobias alls. Jag kom i varje fall inte så långt (som till sovande i soffan) utan jag ringde Sjukvårdsrådgivningen, som hänvisade mig till förlossningen på KS istället. Jag känner mig som vanligt ganska blek som inte bara tar det lugnt och lägger mig och vilar utan istället oroar mig. Men men, det gjorde verkligen ont.
KS tyckte att jag skulle komma in för en kontroll så jag tog boken med mig och rullade iväg till Karolinska. Stig och Tobias stannade hemma (det var precis läggdags för Tobias).

Märkvärdigt och helt typiskt nog var smärtan så gott som helt borta när jag väl kommit fram till Karolinska! Men i och med att jag trots allt var väntad gick jag in och anmälde mig, de tyckte absolut jag skulle undersökas. Så jag blev bannad för att jag inte hade med mig min journal, inskickad på ett undersökningsrum och fick lämna urinprov, ta blodtryck (normalt) och sedan ligga med CTG i 30 minuter för att övervaka bulans väl och ve och se om det var något annat på gång.

Bulan mådde bara fint, jag hade regelbundna sammandragningar men varken barnmorskan eller läkaren som följde upp verkade tycka att det var något konstigt. Så kallade ”förvärkar” var det mest troligt frågan om. Jag kände då verkligen inte av dem. Barnmorskan kände på bulan och kunde inte avgöra om han låg med huvudet upp eller ner – hon blev lite förbryllad, men tröstade mig med att det hinner vi ta reda på innan det är dags (det blir kanske enklare att känna sedan?).
Sen var det bara att åka hem.

Hå hå ja ja. Känner mig som ett typiskt höns som inte bara kunde gilla läget och slänga mig på soffan med föttern upp. Nu har jag kostat skattepengar helt i onödan, känns det som.

Fast det var rätt häftigt att vara tillbaka på ‘the scene of the crime’. Över bulans taktfasta små hjärtslag som CTG maskinen tacksamt amplifierade hörde jag (svagt svagt) ljuden från den övriga verksamheten. En mammas stridsrop och en liten liten ny röst som testade sina lungor… oj oj oj. Tänk, snart är det dags igen!! *glad*