Jättemage

Nu vet både föräldrar och arbetskamrater.
Och för övrigt hade det ju inte gått att dölja längre, inte ens om det varit vinter och jag kunnat ha orimligt bylsiga tröjor på…

Jag känner mig under stundom helt sprickfärdig, det är mycket svårt att tro att det här inte är mer än halvvägs och att jag inte ens börjat närma mig den slutliga storleken ännu. Sambon tittar faschinerat på när jag klär på mig och klär av mig, magen är helt klart den mest prominenta delen av min kropp just nu. 😀

I natt kände jag något som kunde ha varit en liten armbåge/axel som gled runt från ena sidan till den andra av övre och främre delen av min mage – HUR KOOLT SOM HELST. 🙂

Det är en liten pojke därinne, ”bäben” heter han. Alla prover gick så bra som de någonsin kunde och vi kunde inte låta bli att tjuvkika på vad det skulle bli för sort (man loggade på en sida på nätet för att få del av den informationen).

Vi har börjat spåna på några namn, men det slutar oftast med att vi kommer fram till att vi måste träffa honom först – innan vi vet om han är en Tobias, en Samuel, en Noah eller en Kjetil…
Han kanske är någon helt annan, vem vet? 🙂

Jag har gått upp lite mer i vikt än jag trodde, fick jag höra när jag äntligen pallrade mig in till MVC. Jäkla glädjevåg hemma, fick mig att tro att jag gått upp 2 kg från starten. Det var i själva verket 5 kg. Nu är jag i vecka 26, knappt halva tiden kvar.
De skällde på mig när jag ringde MVC, jag hade missat min tid med dem i början av juni. Herreje. Sambon hade en bokning i sin telefon, men eftersom varken han eller jag kom ihåg vad i allsin dagar det kunde vara så blev det aldrig att vi kom dit. Sen började jag undra om man trots allt inte borde gå in på någon form av kontroll, så jag ringde och ställde ett antal förvirrade frågor och svaret var ”menherregudhurkanduintehakommitihågattduskallkontrolleras” och allt jag behövde veta stod tydligen på ett grönt infoblad i den lilla mappen jag fått av dem vid inskrivningen…
Heh… 😎 Nåväl, jag har missat två kontroller på MVC, men alla fosterdiagnostiska undersökningar har ju blivit av och det känns som om de är de mest kritiska. Från och med nu skall jag vara en duktig blivande mor och snällt infinna mig på mina inbokade besök.

Lillen sprattlar lustigt när jag sitter frammåtlutad, undrar om det klämmer på honom? Jag har en mjuk och stretchig gördel på mig idag, som ger gott stöd åt magen som ibland känns som om den håller på att lossna från sina fästen.

Det finns hopp

Fånigt, kan man tänka – att jag går och oroar mig för fostervattenprovets resultat, när det finns familjer som har så otroligt mycket mer och påtagligt att vara oroliga för.

Men jag vill att det här livet skall få leva, bli ett friskt, fritt och underbart barn med alla möjligheter vi kan ge det att växa upp och bli en lika knasig och lycklig vuxen som vi, vi som snickrat ihop det.

I tisdags förra veckan togs provet. Har inte fått något brev ännu. Men de har inte ringt heller (vilket är bra). Vi glömde otroligt nog att säga till om att vi ville veta vilket kön det lilla livet har.
I morgon bitti skall vi gå på det ordinarie ultraljudet, måste fråga då om vi kan få veta det ändå på något vis.

Det gick jättebra på fostervattenprovet, det gjorde mindre ont än ett vanligt blodprov, även om det höll på i någon halvsekund längre. Sambon blev oerhört kallsvettig och svag, han började betvivla att han kommer att klara förlossningen. Men – den dagen den sorgen!
Jag tittade ju inte på ”sprutan” vilket sambon gjorde, utan jag hade blicken fastlåst på den lilla skärmen ovanför där man kunde se bääben.

I förrgår, eller i lördags, kände jag för första gången att jag har en ”bula” i magen. 🙂
Helt otroligt, jag känner mig lätt fixerad vid känslan, och den är inte på något vis otrevlig utan helt och hållet tvärt om.

Min kropp är inte min just nu, den är inte bänglig och ful och fet och blek och gasig och bråkig som den brukar, den FUNGERAR, den håller på att bygga en liten ny människa. Helt otroligt.
Det finns hopp, som sagt. Jag tror det blir något av det här.

Snart nog måste jag väl berätta på jobbet, än så länge tycker inte jag att det syns i alla fall. Men byxorna är definitivt trängre nu (och inte ens det käns fel! :-D).

Fostervattenprov

Jag dök upp på mitt läkarbesök härom veckan och till min förtjusning hade det blivit någon miss i bokningen så att den läkare som skulle undersöka mig var inte en man utan en kvinnlig dito. 🙂 MYCKET bättre! 🙂

Hon skrattade lite när jag sade att det inte kändes som om jag var gravid riktigt och sade ”nog är du gravid alltid! det här känns precis som tolv veckor”. Så så var det med det. 🙂

Sen gick sambon och jag på det så kallade NUPP testet och det rann mer än en tår ur mina ögon när jag låg där på britsen och fick se att det faktiskt ligger en liten liten bebis i min mage (jag vet att den inte ligger där förstås). Den hade armar och ben och en liten haka och näsa, den stackaren låg mest med huvudet nedåt eftersom min livmoder verkar vara konstruerad sådan (bakåtlutad).
Det kan också göra att det inte känns lika snabbt på ”framsidan” som om livmodern far frammåtlutad. Det kanske är bra, vem vet?
NUPP testet var bra, och då är det helt upp till oss om vi vill göra ytterligare test. Sjukvården tycker inte det. Men det tycker vi. Vi är båda så mycket nybörjare på det här att det känns som om vi vill veta vad som väntar så mycket som det bara går.

Men jag kan inte hjälpa att jag ändå känner för att gråta bara vid tanken på att avbryta den här graviditeten. Jag är redan förälskad i det här lilla livet som ligger därinne. Det var mäktigt att se, otroligt svårt att föreställa sig ett litet liv som sträcker på sig och vänder sig och sprattlar (som den gjorde). Det känns ju nästan inget alls.
Men men.

Fostervattenprovet är bokat, tisdag om två veckor blir det av. Det är i senaste laget om, hemska tanke, det skulle måsta avbrytas. Det är kanske inte ens säkert att jag får en abort om det skulle bli ”negativt” testresultat?

Lite att oroa sig för. Ja.
Syrran sade igår ”nu är det bara att längta efter att nästa 20-24 veckor skall passera, så att barnet överlever om något skulle hända”. Annat att oroa sig för.

Alla dessa tankar lade sig naturligtvis som ett slags filter på mitt undermedvetna och jag drömde flera riktigt otäcka drömmar om just graviditet i natt. Jag vaknade, jättetrist, i morse med en färsk dröm om att hela min mage hade blivit ett stort blåmärke på grund av att något blivit allvarligt fel. Uschiamig.

Rent fysiskt märks inget speciellt, brösten har blivit aningens mindre ömma, men det småmolar och sticker lite i magtrakten istället. Känns inte helt OK, men det känns inte som något jag behöver göra något åt just precis ännu.

Jag tror det inte

Allt jag känner är att brösten är ömma, ungefär som innan mens. Inget annat.
Alltså.
Jag köpte ett preggo-test till idag, bara för att. Jag blir galen av att inte veta. Det är alldelens för stort för att bara ”ojdå, det var visst fel” om ett par månader när det visar sig att jag i själva verket har råkat in i klimakteriet… *suck*

Inskrivning

Nu har jag en tid hos MVC för ”inskrivning”. Det känns officiellt.
Telefonrösten var mycket trevlig, jag förväntar mig nästan att alla som jobbar med barnmorskeri måste vara sådär helt fantastiska allihopa. 🙂

”Sambolainen” får följa med också, det är bra.

Fjärde veckan eller sjätte?

Det är väl bara att vänja sig. Nu skall allting hållas reda på. Inte bara ”någongång i början” på något som kommer att hända där ”under hösten”…

Syrran informerar mig vist och erfaret. En del info finns också här www.growingpeople.se.

Det är mycket som kan gå fel, missfallsstatistik och annat fick mig plötsligen att känna en djup och rättså konstig oro. Sen såg jag bilder på läskiga fosterstadier (normala) som fick mig att bli helt gråtfärdig. Galet.

Två blå streck

Jag är preggo!
Himmel!

Igår gjorde jag ett graviditetstest och det blev två tydliga blå streck i mätstickan. 🙂

Testet är busenkelt, kissa i en mugg och håll mätstickan nere i 20 sek. En minut senare (eller mindre) syns resultatet. Har gjort det en gång förut, men den gången hade jag inte blivit glad av två blå streck…

Himmel alltså.