Sommarläger på Åland 2019 – resan dit

Scoutskjorta på och inte allt för dåligt väder. Det var dags för årets sommarläger med Upplands Väsby Scoutkår! 🙂

Vi skulle åka till Åland så vi tog en buss direkt från stationen till båten.

Vi vuxna som var med hade förmånen att lasta vår packning i ordförandes bil, så att vi enklare skulle kunna finnas till hands att hjälpa scouterna på vägen. 🙂 Jag insåg någonstans på den oändligt långa vägen till båten att det HADE varit smart att packa en matsäck i min day-pack, shit så hungrig jag hann bli – vi SKULLE ju äta lunch på båten, men det var ju jättemånga timmar dit. 😀

Varför var jag med då?

Jo. Alltså. I fjol var båda pojkarna på sommarläger på Vässarö. Det var väldigt jobbigt för Tobias och han både älskade det och ville aldrig mer göra det – om inte jag följde med. Eftersom jag själv har så odelat fina minnen från alla sommarläger så började jag följaktligen redan i augusti förra året förbereda mig mentalt på att åka med som hjälpreda i någon form detta år. 🙂

I år var det nu inte RIKTIGT samma ljud i skällan! 😀 Tobias var glad att jag var med, men jag fick VÄLDIGT gärna hålla mig långt ifrån honom och hans kompisar. Helt underbart! 😀

Saken var ju den att hela den här veckan var rätt så jäkla najs för mig också, så det gjorde mig inget alls att mina barn inte behövde mig speciellt mycket! (David fick jag hänga lite mer med, men inte var det mycket)

Förra året:
http://enannanblog.se/2018/07/21/tidig-start-3/
http://enannanblog.se/2018/07/23/halsa-pa-tobias/
http://enannanblog.se/2018/07/23/ellan/
http://enannanblog.se/2018/07/24/naste-scout-redo/
http://enannanblog.se/2018/07/25/utleverans-av-scouter/
http://enannanblog.se/2018/07/27/en-lamborghini/
http://enannanblog.se/2018/07/27/langt-borta/

Barnen drällde runt och utforskade och hamnade till sist på golvet spelandes kort. 🙂 Jag fick INTE hänga efter dem.

Det var ganska guppigt på vägen ut, men inte så det störde.

Jag hade just bara några dagar innan avresan fångat någon bacill som gjorde sitt bästa för att fullständigt sänka mig. Inför avresan bombarderade jag mig med febernedsättande och drack mycket vatten och försökte vila så mycket det gick, men det svåraste var nog att jag var så gott som röstlös. Känner man mig så vet man ju att ”tystlåten” är kanske inte det första man väljer att beskriva mig som…