När hjärtat reser bort

Kvällen innan han skulle resa bad jag honom gå och klä av sig för att förbereda sig för sänggång. Han pysslade och pysslade, jag hörde helt klart ljud som inte riktigt matchade aktiviteten och så helt plötsligt dyker han upp i värsta finstassen! 😀 Snyggingen. Men det bästa av allt, var när han förklarade för sin far varför han hade klätt upp sig så fint på kvällen ”för att jag ville göra mamma glad”. Älskade älskade son, jag är glad i dig oavsett klädsel! Men jag gillar att han numera tänker i så himla vida svängar, både imponerande och lite skrämmande… 🙂

 

Fredagen steg vi upp rimligt tidigt, fick bilen av S och passade på att handla mat inför dagens grill-lunch som jag planerat med mina kollegor (DÅLIG tajming!). Sen åkte vi hem och satte oss och spelade World of Warcraft! 🙂 Blev en riktig mys-förmiddag. Vid tolv preppade jag potatisar och sallad och satte igång grillen. Vid två vinkade vi hejdå till mina kollegor som var i full färd med att grilla (!) och åkte till förskolan för att hämta David och Ellinor.

Tidigare på dagen hade jag ringt och frågat om David ville stanna på förskolan (där de hade ”mysdag” med popcorn och film eftersom det var sista dagen för så många) eller om han ville följa med och säga hejdå till storebror. Han funderade en liten stund, sen valde han att följa med och säga hejdå! <3 Så vi rullade förbi och plockade upp småsyskonen (inklusive ETT TON GREJER som skulle hem för att det var Davids allra sista dag på förskolan och Ellinors sista för sommarlovet) sen hämtade vi S och så rullade vi allesamman ut till flygplatsen.

Incheckning utan problem, TROTS att jag printat ut och fyllt i SAS blanketter för ensamresande barn när jag egentligen skulle ha fyllt i Norwegians blanketter för ensamresande barn… (de är för övrigt helt lika förutom logotypen längst upp…). Innan säkerhetskontrollen fick storebror långa intensiva kramar av lillebror och lillasyster, så otroligt fint att se. Pappsen fick en lång kram och sen gick Tobias och jag genom säkerhetskontrollen med bara ett larm (mina sneakers, som uppenbarligen är livsfarliga).

Eftersom Tobias och jag missat lunchen innan vi åkte så fikade vi ganska stadigt innan boarding, hann med ett toalettbesök i lugn och ro och därefter dags för boarding.

Personalen vid boarding var lite väl förvirrade, tjejen som höll på att räkna upp alla ”specialare” (rullstolsburna och lite andra special-needs) hade absolut ingen aning om att Tobias som ”unaccompanied minor” skulle med och undrade om jag kunde gå med honom ombord (!??). Just när jag hunnit bestämma mig för att det nog skulle kunna gå (jag menar, HUR kommer man ur ett plan när ett par hundra människor håller på att boarda??) så dyker det upp en väldigt hurtig och auktoritär flygvärdinna som sveper upp Tobias med ett vänligt ”Hej Tobias, du skall komma med mig!” och jag får en puss och en kram av Tobias och ropar hurtiga hejdå och helt plötsligt är sonen borta och på väg ombord på planet. Det GICK ju bra och jag lyckades låta jättehurtig men den medlidsamma blicken jag fick av en kvinna när jag vände mig om fick den lilla ytan av mod och energi jag lackat över mitt råa hjärta med att brista och det kom en liten tår när jag stod där och tittade ut mot planet för att skymta sonens lilla huvud när han gick förbi fönstret i gången mot planet…

Jag håller mig kvar, man skall inte lämna flygplatsen förrän planet har lyft. Hinner se Tobias lilla gröna hjulförsedda väska stå övergiven på plattformen (!) och hör en intensiv dialog mellan personalen i gate och personalen på tarmac där de diskuterar alla specialbagage som tydligen inte var riktigt rätt incheckade (!). Till slut ser jag i alla fall hans väska rulla in på bandet upp i planet och så går jag ned till de andra som väntat nere i ankomsthallen.

Tillsammans går vi upp en våning för att se när Tobias plan taxar ut och iväg mot takeoff. Sen kommer det farande, med väldig fart och upp upp i luften och girar runt för att komma norrut… Där flög han, hjärtat. Där flög det, mitt hjärta…

Jag kramade Ellinor hårt och både hon och David ropade ”Hejdå Tobias!” och vinkade till planet (det gjorde Ellinor och för sig till alla plan som lyfte både innan och efter, men ändå). 🙂

Lite senare kom nedanståend bild från moster och morbror och mitt hjärta kändes lite lite lugnare i kroppen igen… <3

5 svar till “När hjärtat reser bort”

  1. Han är så duktig, reser helt själv som en hel karl, han var så glad och frågade efter mig före han kom in i huset 🙂

  2. Ja han var mån om att få träffa alla! <3 Och att få åka båt... 😀

  3. Men så mycket strul det var på flygplatsen! Vi väntade ju och väntade på Tobias. Det kom folk och mera folk och ingen Tobias. Till slut sprintade G iväg för att kolla med någon, medan jag och barnen stod kvar och väntade. Jag tänkte att han kanske kommer sist av alla, i lugn och ro och så var det ju!

    Då fick vi kramas och tårarna stod rätt högt i mina ögon också och så fick vi följa han som hade hand om Tobias till incheckningen. Där fick jag legitimera mig och skriva under ett papper, så det kändes ju rejält.

    Vid det laget var vi så glada att Tobias äntligen kommit och började gå mot utgången. Jag tittade på Tobias och frågade om han inte hade mer med sig än ryggsäcken. Nä, svarade han och jag hann tänka att shit, vad du hade packat tajt, innan Tobias kom ihåg att han visst hade en till väska med sig! 😀 Vi lade benen på ryggen han och jag och sprang tillbaka till bagagebanden och där kom den ju precis, den lilla gröna. <3