Så liten och så klok, så klok

Idag har vi varit på sista besöket på Ögonmottagningen.

Vi hade en ganska ovanlig morgon idag, med tidig start och undersökning hos ögonläkaren för Tobias redan klockan åtta. Jag bestämde att det var enklare att ta med alla tre till Danderyd och sedan i lugn och ro återvända hem för inlämning på förskola och skola, alternativet hade varit ultratidig inlämning för de två små, inte alls så mysigt som det nu blev. Besöket gick bra, förutom stresspåslaget jag fick när vi navigerat oss fram till ”Hus 12, plan 8, hiss L” bara för att mötas av informationen om att de flyttat till ett helt annat hus, plan och hiss… 🙂 Vi käkade frukost i bilen, lekte i väntrummet, fikade efter besöket och så rullade vi norrut i godan ro.

När vi klev ur bilen gick Tobias till skolan, David hakade på sin avdelning som just passerade parkeringen på väg tillbaka till förskolan, Ellinor sökte min hand och sade med liten röst ”jag vill inte vara på dagis mamma”…

:-/

Mitt hjärta sjunker alltid lite när barnen säger sådant. Jag undrade varför och hon svarade ”för att jag hellre vill vara hemma i huset med dig”. KLART HON VILL. Det vill ju jag också! Ugh. Vad säger man? Jag förklarar glatt att jag måste åka till jobbet och jobba och Tobias skall vara på skolan och hon och David på förskolan, och så måste det bara vara. Man brer på med entusiasm och trycker undan den där magreaktionen att säga ”KLART vi skall vara hemma älskade unge, hemma tillsammans alltid och hela tiden”. Usch.

Faktum var att hon köpte mitt argument. Jag lyfte upp henne och bar henne nära i en kram hela vägen till hennes avdelning. Väl därinne möter hon en fröken från en annan avdelning som hälsar och småpratar och jag märker hur Ellinor fokuserar utåt igen, gladare. Slutligen går vi tillsammans in på avdelningen och när favoritfröken reser sig upp och öppnar armarna med ett högt ”Hej Ellinor!” så springer hon förbi mig in och rakt in i famnen på fröken. Så skönt! Jag får en glad liten hejdåkram och puss och så går jag tillbaka till bilen.

Det gick bra igen.

Att lämna.

TÄNK vad hon klarar, den lilla lilla människan. Hon känner med hela sitt system att hon vill vara med mig, men hon köper att så går det inte att göra. Hon köper det, vänder på situationen och klarar av det. Bara sådär. Så liten hon är, och så himla kapabel till de där känslomässiga små mikrobergochdalbanorna!

Suddiga bilder när fotografen har bråttom.

2 svar till “Så liten och så klok, så klok”

  1. Fina Elli. Så himla klok.
    Stor igenkänningsklump i bröstet på lämningskänslan. Hur kan det komma sig att det måste vara tvunget att lämna sina älsklingar för att åka till jobbet? Galet ju. Och i mitt fall, att lämna för att åka och ta hand om andras barn…
    Fast samtidigt vet jag ju att de har det meningsfullt på förskolan och att den är viktig av massor av skäl. Men! När de så tydligt visar vad de vill…

  2. Det är ju fantastiskt vad hon, den där lilla människan, klarar
    Mycket värre för dig, som lämnar bort henne, som initialt vill nåt helt annat, inte lämna boet 🙁
    Nu kanske det blir lättare med hjälpen som kommer ner-flygande får vi hoppas 🙂
    Det var stökigt där på ögon, stressad och så flyttar dom mottagningen, det löste sig ju till det bästa ändå, natti och kram