Kärleksfull upprepning

ALLT det här är numera märkt, ommärkt i vissa fall.

Klädfynd från Klädbytardagarna. ALLT det här är numera märkt, ommärkt i vissa fall.

Jag brukar försöka märka ALLT barnen har med sig och på sig till skola och förskola med deras namn, hatar att få höra att ”ingen märker barnens kläder så vi brukar samla ihop allt och ge bort det till röda korset” (typ). Jag märker ALLT och ändå försvinner kläder på skolan (på förskolan är det en briiis, där försvinner absolut ingenting!). Varför fylls de där upphittatlådorna hela tiden? Orkar man inte kolla lapparna i kläderna? Eller, jag vet inte. Jag kollar igenom de där lådorna ett par gånger i veckan, undrar över märkeskläder, fina jackor, jeans, skor, cykelhjälmar – saknar man inte dem? Men det är förstås massor som är omärkt.

 

Var försvinner Tobias kläder? Varför?

 

Han glömmer dem själv här och där. Just nu är det regnbyxor, regnjacka, x-antal vantar, ett par mössor, gympabyxor, sockar, ett par kallingar och ett pennfodral på rymmen.

 

Kanske hittar vi igen dem? Kanske ligger de i någon av de femton (?) andra ingångarnas upphittatlådor? På förskolan brukade jag sporadiskt gå igenom upphittatkorgarna på de andra avdelningarna för att hitta igen någon enstaka vante eller mössa. Men på skolan finns det så många dörrar (alla klasser har egna tror jag baske mig), det går ju bara inte. De kommer säkert till rätta. När den familj som råkat få med Tobias fina regnbyxor hem råkar kolla på lappen där det står ett helt annat namn kommer den säkert att dyka upp i en upphittatlåda någonstans. Eller så ligger de grundligt ihopknölade någonstans inne i pojkarnas omklädningsrum utanför gympasalen dit jag inte får gå in och leta.

 

Men hur som. Jag märker allt. Har på senare tid HELT lagt av med att vara finstilt och diskret – på sådana här ”dussinvantar” (eller, fempack man köper för 59kr på matbutiken) brukar jag använda värsta spritpennan och brassa på med barnets initialer PÅ UTSIDAN av vanten… 🙂 De här vantarna förväntar jag mig ändå inte att något annat barn skall ha förmånen att ärva.

Mammatrix. Inte vackert men oh så enkelt det är att hitta rätt barns vante...

Mammatrix. Inte vackert men oh så enkelt det är att hitta rätt barns vante…

Varje gång jag diskar en flaska eller tvättar en vante brukar det vara läge att fylla i namnmärkningen dessutom, så jag skriver, tvättar, kollar, skriver igen, till plagget antingen slits ut eller växes ut ur. Men jag gör det gärna – det känns bra att veta att OM någon ser de där vantarna/byxorna drällandes någonstans så går det att lista ut att det finns en ägare som går att leta reda på.

Just den här märkningen är ju lite extra rolig att tillverka... (creeper på Tobias och "spökgrotta" på Davids). :-)

Just den här märkningen är ju lite extra rolig att tillverka… (creeper på Tobias och ”spökgrotta” på Davids). 🙂

4 tankar om “Kärleksfull upprepning

  1. Men ååhh… Ruben har ju borta en HEL komplett gympapåse, med skor och handduk och allt. Den har nog varit borta ett år nu… Något pucko har ju fått med den hem, men aldrig tagit tillbaka den/hört av sig till oss.

    Och jag funderar precis som du över alla saker som ligger i upphittatlådorna. Saknar ingen dem?! Jag saknar våra saker, som jag sällan hittar i någon jämra låda. *sucka*

    Och tänk om det fanns en penna som faktiskt var vattenfast även på plast… *morra*

  2. DNA-märkning och en skanner, så prylarna ropade ‘HÄR’ 🙂

  3. DET vore något! Fast så himla ljudligt det skulle vara om alla kläderna i alla borttappatkorgarna ropade samtidigt… 😀

  4. AHMENFATTA… Gud så störigt! VEM gör sånt??

    Förra året var det en förälder (mamma, inte helt förvånande) som tog sig tid och hängde upp alla upphittade/borttappade kläder i en av samlingssalarna, där fick de hänga i två veckor då man hade chansen att hitta igen det man eventuellt haft borta. Sen skeppades allt till Röda Korset.

    Jag saknar också ALLT, precis allt.