Amning

Den lilla ledsna tjejen vrider sig halvt i sömnen från sida till sida. Hon gråter ynkligt med sin hesa lilla röst och slår ut med armar och ben när hon rör sig. Söker närhet.

Jag provar lägga en hand mot hennes kind, ett trick som funkar ganska ofta, men det fungerar inte denna kväll. Jag håller hennes hand i min, något som ALLTID funkar på morgnarna om hon vaknar för tidigt. Men det funkar inte nu.

Jag  lägger mig då brevid henne och tar henne i mina armar, tätt, nära. Lägger min kind mot hennes och andas lugnt. Ofta ofta fungerar detta om hon vaknat till lite för mycket eller hunnit bli för ledsen. Men inte heller det fungerar.

Då tar jag till ”sista” tricket. Tar av mig tröjan och ger henne bröstet.

Efter en eller ibland två spret och protester (som för att påpeka att hon fått vänta/vara ensam alldeles för länge) kopplar hon på. Den lilla handen vandrar omkring och känner på mig och på sin ägare. Ibland får jag fånga den för att den inte skall störa, men efter en stund slappnar hela den lilla kroppen av.

Den där känslan.
Mjölken som strömmar ur mig in i henne. Ljudet av stora regelbundna svälj. Den lilla kroppen slappnar helt av och ligger stilla tätt intill min.

Jag vill aldrig förlora den där känslan.
Endorfinerna, oxytocinet som frigörs och strömmar genom mitt system påverkar säkert. Men ändå.
Det lilla lilla barnet som ryms så lätt i min famn, som ryms i kroken av min kropp. Hon som ligger där, vars puls blir lugnare och vars fötter blir varma och avslappnade av närheten och näringen.

Jag vill alltid minnas den känslan.

2 tankar om “Amning

  1. Man glömmer inte. Kan fortfarande känna tinglet av körtlar som vill släppa fram mjölk som inte finns längre. Jag är så glad att jag fick barn! Fick vara gravid och fick amma. Och amma fritt, följa bebisens behov, precis som amning skall gå till.

    När kvinnor blir gamla och litet svamliga, är det graviditeterna, förlossningarna och amningen som de minns. <3

    Tack för att du delar. <3 :*