Ödets ironi

Han bygger…
…och bygger!

Vi har varit på Danderyds sjukhus hos ortoptisten för att kolla Tobias syn. Alla tre barnen var med och det gick oerhört, förvånansvärt bra! Alla åt, utom Ellinor, och alla fick glass utom Ellinor (och mamman, som insåg att det var säkrast att hålla sig glassfri om lillasystern skulle vakna…).
Tobias syn på höger öga hade utvecklats/förbättrats, översyntheten på vänster öga hade också ökat tyvärr. Så nu kör vi piratträning 3 timmar/dag måndag-fredag, vila på helgen.

David somnade i bilen på väg hem, ihopknycklad i sin stol. Han var helt förtvivlad när jag väckte honom och rasade ihop innanför dörren i en pöl av snor och tårar (inte bokstavligen, men nära nog). Nu ligger han inbäddad på kökssoffan och vilar, medicinerad mot lätt feber och allmän förkylning. Ganska ynklig liten kille. Är det inte lite typiskt att ”VAB-ruari” inleds med sjukt barn?

Stackars trötteman…
God och glad!

Ödets ironi också att jag satt med ett hysteriskt gråtande barn inne i korridoren utanför ”Amningshjälpen” och ingen undrade om jag behövde hjälp? Pojkarna var otroligt tålmodiga just då!

Ellinor är lugn och fin och till och med glad – till jag försöker amma henne, då blir hon helt hysterisk. Jag lyckas oftast lugna henne, hon sover kanske lite, sen försöker jag igen och hon bryter ihop igen… Om och om igen. Blir inte mycket mat på henne, nu är det sju timmar sedan senaste målet. Jag går in för att få henne att somna (igen) så får vi se hur det går!
Håll tummarna!

Och håll tummarna att David kommer sig han med!

Pttthh!

2 svar till “Ödets ironi”

  1. Ja det är upp och det är ned. Hela tiden, varje dag! Hu och hå, att man orkar! X-) Men på något sätt är det ju det som är livet, stort, smått, svårt, lätt – kärlek. 🙂

    Kram!