Oro

Sprattelgumma?

Från torsdag eftermiddag till sent fredag kväll var det helt stilla i magen. Inte ett sprattel eller en spark. Min oro växte med timmarna och var helt klart en bidragande orsak till varför jag ville åka hem igår.
När jag släppe av den ryggskottade kollegan och rullade ut på E4’an hemmåt slog jag på ganska hög musik och lutade mig tillbaka i bilen – då sprattlades det igång igen därinne.
GU-SÅ-SKÖNT. 🙂

Ninja har varit ganska regelbundet aktiv genom dagarna sedan jag började kunna känna sprattel, så ett sådant här långt uppehåll var definitivt inte trevligt.

Tänk hur det är ändå. Jag är OTROLIGT mycket mer orolig nu än första gången, och kanske till och med andra. Nu vet jag exakt vad det är vi förlorar om något går snett… :-[ Nu vet jag mycket mer om vad som är ”normalt” och ”förväntat” under graviditeten (delvis förstås att det inte går att förvänta sig något speciellt, men vissa grejer är viktigare än andra – som sprattel tex). Då anade man bara vad som hände och hade nästan inga förväntningar.
Jag vet inte vilket som är värre/bättre, att veta eller att vara aningslös?

Jag är i alla fall glad att det sprattlar! 🙂

2 svar till “Oro”

  1. Puh…så skönt att kick boxningen satte igång igen. Förstår din oro. Om man inte känner sprattel så blir man sjukt orolig. Men allt kommer att bli bra och om något år så kanske du får en mindre välkommen boxning på smalbenet 😉