Läääskigt…

Jag tog med pojkarnas cyklar till dagis så att de kunde cykla hem tillsammans med mig. När vi kom hem ville de stanna ute och leka – UTE och leka. Dvs inte hemma på trygga staketomgärdade gården utan UTANFÖR. 😮

Jag kände att detta kanske är tillfället med stort T, vågade lämna dem i cykelbanekorsningen utanför vårt hus. Utom synhåll. De har varit ute i 15 minuter nu. Jag hör barnröster men är inte säker på att det är pojkarna och nu är det dags att hämta hem dem.
Herregud vad har jag gjort??? X-]

4 svar till “Läääskigt…”

  1. Den stora världen är ju där utanför staketet, och sedan är ju åtminstone den ena lättrörlig…

  2. Herreguuuu att du vågar! Jag kommer ligga i buskarna när det blir dags för våra killar att vara ute själva och till skolan ska jag följa dem fram tills 16 års ålder, minst! Hönsmorsa? Jag? Jajamensan!!!!!! 😀

  3. Jamen fatta, jag TYCKTE jag hörde deras röster, men det kunde ju lika gärna ha varit några andra barn. X-)
    Vi har det ganska bra i och med att det inte finns några vägar just här, men däremot kör vi som bor på gatan (dvs inte vi, utan de som bor längre in på vår återvändsgata och som inte har egna barn) lite för fort in genom kurvan för att lek på gata med cykel någonsin skall passa sig.

    Nästa gång de är ute själv skall vi nog ha öppnat en grind i staketet på baksidan så både mor och barn kan springa på lätta små fötter in och ut…

  4. *Fniss* Känner igen mig. Min son är 7,5 och första gången han skulle gå till affären själv (i somras) med sina kompisar, så smög jag efter i buskarna. (Affären ligger två minuter bort och utan minsta lilla bilväg…)