Den där pojken

Tänk, han är 3 år nu – den där ”bäben” vi väntade så på, den där bebisen som förändrade och fulländade våra liv så kapitalt. 🙂

Det är svårt att låta bli att gå tillbaka till dagen då han föddes, då allting började – både i känslor och bild. Sen halkar man lätt in bland alla tusentals bilder som handlar om hans första och andra år (seriöst, över 100 GB foton sparade på vår stackars filserver). Nu har han varit hos oss i tre och det känns som om han alltid varit hos oss, trots att det bara var ”igår” han föddes…

18 timmar. Jag arbetade, vi arbetade, vården arbetade, datorerna arbetade.

Jag frös och vilade.

Undrar hur den här fungerar?
(Orkar intressera mig för omgivningen,
Epidural igen, halleluja!)

Så var han äntligen hos oss.
I tre dagar fick vi vila i vårdens trygghet, bara finnas.
Sen var det dags att åka hem.

Och så började livet.

2 svar till “Den där pojken”

  1. Mm visst är det en underlig känsla… att det har hänt en själv liksom… ett barn…
    Kul att du delade med dig av det.