Slutammat

Nu är det cirka en vecka sedan David helt själv bestämde sig för att sluta amma. Jahupp.
Senaste veckan har han konsekvent glatt ”bänkat sig” (dvs låtit mig lägga honom tillrätta utan protester), spottat ut smokken, sugit max två drag och sedan glatt leende bitit mig i bröstvårtan. AOOOOOOOOOOOO! Från början var det bara på kvällen han hittade på detta otyg men efter ett par dagar gjorde han samma sak även på morgonen, så det är bara att acceptera faktum och lägga ned det här med amning.
Det har gått otroligt bra, jag har känt av litegrann i brösten men inte så illa att jag behövt göra något med det. David går finfint att lägga, han behöver bara någon minut i sjungande/nynnande förälders famn för att komma till ro och sen kan man lägga ned honom i sängen.

Men jag kommer inte undan att det känns lite ledsamt i hjärteroten, att nu är det ”slut”. Helt slut på det där helt fantastiska som amningen utgör, slut på den där känslan av ursprunglighet – att han verkligen kommit ur mig, bärs av mig och närs av mig. Jag _vet_ ju att det är så, men det är en alldeles speciell känsla att faktiskt kunna ge honom den näring han behöver så lätt och smidigt. Och så har det ju varit vår helt absolut egna stund, bara han och jag.

2 Replies to “Slutammat”

  1. Hej!
    Ja det är en speciell känsla det där. Särskilt när det funkar bra. Jag har ju två barn och det funkade mycket bättre på nummer två än det gjorde med nummer ett.
    Hälsningar från Mib.

  2. För mig var det tvärt om, det fungerade mycket bättre på nummer ett än nummer två. Men å andra sidan är jag glad att nummer två själv valde att sluta – med storebror var det myycket jobbigare.