KYLA

Oh aj aooo! Vi har precis kommit in genom dörren, mina händer är för kalla för att ta i David, tack och lov somnade han precis när jag knycklade in oss genom dörren hemma så han behöver inte uppleva isklumpshänderna ännu… Mina lår är stelfrusna och tårna känner jag inte längre. HU JEDA MIG SÅN KYLA! Och ändå är det inte mer än -11,7. Det är väldigt väldigt fuktigt ute, dimman är ganska tjock. Man ser solen lysa genom så det blir ett väldigt vackert guldskimmer av det hela. Men ändå har hela jag frusit till is (inklusive den del av håret jag andats på).

Fast det är klart, tunna sockar, inga långkalsonger under jeansen, bara en tunn kofta under jackan och så en timmes stillastående småprat med barnen och de trevliga förskollärarna på dagis – kan ju aldrig bli bra! X-)

Nu tina upp mig lite framför värmefläkten i köket och sen väcka David och gå upp och amma/vila fram till lunch.

3 svar till “KYLA”

  1. Jammen man baxnar! 8O) Hur klär du dig tokfia?! Klart det är kallt med den utstyrseln. Och i _stillastående_. XO) *rullar-med-ögonen-och-smackar-förnumstigt*

  2. Ah, asså, det är som om ryggmärgen säger åt mig att det inte kan bli riktigt kallt här nere i ”södern”… *suckar* Gör samma misstag ofta ofta. X-)