Vecka 37

Just, nu är bulan och jag i vecka 37. Igår tänkte jag på hur annorlunda det känns inför denna förlossning. Nu fokuserar jag helt på att bulan äntligen skall komma ut och vi skall få träffa honom.
Målbilden (som man så populärt kallar det nuförtiden) är ett friskt barn och en mamma som inte har gått sönder allt för mycket. Jag tror att det var samma målbild när det var dags för Tobias att födas. Men vilken ofattbar, milsvid skillnad det är i min mentala bild av det hela.

Det kan hända att jag romantiserat det denna gång, att jag tror att det kommer att gå bra bara för att det gick bra sist. Men oavsett det så är jag inte alls lika rädd denna gång, som jag var förra gången. Jag var bokstavligen rädd för mitt liv den gången. Det finns ju inget man kan läsa eller höra eller lära sig som kan förbereda en på hur det faktiskt är att föda barn. Jag var otroligt rädd för smärtan, rädd för att gå sönder, rädd för ”allt” som skulle försiggå och rädd för att inte klara av det.
Visst är jag rädd för att gå sönder även denna gång, men jag vet att det är något barnmorskorna kan hjälpa mig med och det ÄR ju något som läker och går över.
Det enda jag verkligen är rädd för denna gång är att allt inte skall stå rätt till eller gå snett med bulan.

Kommentarer är avstängda