Studiebesök?


Igår när vi hade ätit lunch på Stinsen började jag få ont i magen. Inte sådär som ”oh-hjälp-nu-kommer-bebisen” ont, utan mer ”aj-fan-helvete-jäklar-jag-kan-inte-stå-rak” ont på en del av högra sidan av kroppen, fram mot sidan/undersidan av magen till.
Förra lördagen var det nästan likadant, men då tillskrev jag smärtan det faktum att jag varit superaktiv och burit en hel massa tunga grejer fram och tillbaka hela dagen (inklusive Tobias) och jag lade mig och sov på soffan när vi kommit hem från grillmiddagen vi var på den lördagen. När jag vaknade var smärtan borta den gången.

Denna gång hade jag verkligen inte ansträngt mig, bara gått omkring hemma och knappt lyft Tobias alls. Jag kom i varje fall inte så långt (som till sovande i soffan) utan jag ringde Sjukvårdsrådgivningen, som hänvisade mig till förlossningen på KS istället. Jag känner mig som vanligt ganska blek som inte bara tar det lugnt och lägger mig och vilar utan istället oroar mig. Men men, det gjorde verkligen ont.
KS tyckte att jag skulle komma in för en kontroll så jag tog boken med mig och rullade iväg till Karolinska. Stig och Tobias stannade hemma (det var precis läggdags för Tobias).

Märkvärdigt och helt typiskt nog var smärtan så gott som helt borta när jag väl kommit fram till Karolinska! Men i och med att jag trots allt var väntad gick jag in och anmälde mig, de tyckte absolut jag skulle undersökas. Så jag blev bannad för att jag inte hade med mig min journal, inskickad på ett undersökningsrum och fick lämna urinprov, ta blodtryck (normalt) och sedan ligga med CTG i 30 minuter för att övervaka bulans väl och ve och se om det var något annat på gång.

Bulan mådde bara fint, jag hade regelbundna sammandragningar men varken barnmorskan eller läkaren som följde upp verkade tycka att det var något konstigt. Så kallade ”förvärkar” var det mest troligt frågan om. Jag kände då verkligen inte av dem. Barnmorskan kände på bulan och kunde inte avgöra om han låg med huvudet upp eller ner – hon blev lite förbryllad, men tröstade mig med att det hinner vi ta reda på innan det är dags (det blir kanske enklare att känna sedan?).
Sen var det bara att åka hem.

Hå hå ja ja. Känner mig som ett typiskt höns som inte bara kunde gilla läget och slänga mig på soffan med föttern upp. Nu har jag kostat skattepengar helt i onödan, känns det som.

Fast det var rätt häftigt att vara tillbaka på ‘the scene of the crime’. Över bulans taktfasta små hjärtslag som CTG maskinen tacksamt amplifierade hörde jag (svagt svagt) ljuden från den övriga verksamheten. En mammas stridsrop och en liten liten ny röst som testade sina lungor… oj oj oj. Tänk, snart är det dags igen!! *glad*